The rings are just the symbols of our love and union.
Yet symbols have power.
The rings are at the jeweller for a weddingday brushup.
I never thought that not wearing them would be so painfull.
Every blink of an eye or so.
When my body feels the absence.
I’m struck by vertigo.
The feeling you have when you dream the curtain rise.
And there you stand. Stark naked before the audience.
Nude vertigo!
I should be in bed, I know.
But my head is full of spinning thoughts.
The sun is rising shedding it’s light.
After a night in the cavern it’s painfully bright.
I wish I could make the hurt go away.
I wish there where something magical to say.
How can I make you feel.
That this horror is both passing and real.
It will get better with time.
Yet I’m afraid, the sorrow will always be raw in your mind.
I feel my heart torn in two.
Nobody should have to feel like you do.
Not all the hugs in the world will help right now.
Yet hugs and the love in my hearth is all I have for you.
Wisdom, what all this means is a long way from here.
Ask me in a year, and I will try to guide you there.
//Love H.
Dags för näst-näst sista mello trasslet. Å jag försöker finna inspiration att skriva, men det går trögt. Närhet till död brukar göra allt utom det verkligt viktiga tappa all mening. Det enda som just nu är viktigt är mina närståendes sorg.
Men jag tänker försöka göra en post iaf.
Andra melodin i startfältet var fin.
Alexander Bard har skrivit åt Lasse Stefans… Fast det lät rätt normal dansband… imho!
Pritchard hade en stark balad och en fantastiskt klänning!
Bengtzing har av nån outgrundlig anledning förvandlats till Lena Ph.
Mina poäng denna gång går till Nicke Borg. Så det så! :-)
Kvällens sista låt gissar jag är en given hit, den var smörigt välproducerad. *rys*
Inte så inspirerat, jag vet, men måste försöka arbeta mig mot nån slags normalitet.
Och efter allt mello dravel skall själen få smekas av min typ av musik.
Ses vi på Clustret?
