Den stora bloggdöden
Till skillnad från de som vill spilla allt direkt i blogg måste jag samla mina tankar och kanske smälta innan jag kan skriva. (fast jag skriver ovanligt mycket med papper och penna)
Den senaste tiden, månaderna, har inte lämnat nån tid över till att formulera ut tankarna och en dubbelsidig tennisarmbåga har stoppat själva knattrandet.
Med andra ord. Mitt liv är som vanligt drabbat av ketchup-effekt.
Sofia hemmet, försäkringskassan, arbetsgivarn, arbetsförmedlingen, facket, a-kassan.
En salig röra med andra ord.
Men bloggen är inte död, bara på vårbete, för att återkomma snart bättre än någonsin…
Dilemma@Libra
Gårdagskvällen spenderades (igen) på Libra, till de sköna tonerna av Miss Dilemma. Har en längre tid önskat att bra musik <tm>. Men Stockholms technoscen är, om inte död, så sporadisk. Och sedan några år aktiv i dans ovänliga lokaler. Såsom Grodan, Esque, F12…
Så igår var balsam för dans svulten kropp och skäl. Så väldigt bra.
Bra nog att få mig att ”glömma” smärtan i ryggen.
Och idag känns en större del av stressen från den pågående försäkringsmedecinska utredningen som bortblåst. Musklerna värker lite efter – dansa hela natten träningspass. Och huvudet är så där, efter riktigt bra musik-dans session, tyst.
Lovely!
Urpremiär Libra – Seg söndag
*gäsp*
Sträcker kattlojt på mig. Lördagskvällen innehöll som sagt urpremiär på Libra, Kolingsborg. Vid tolvsnåret trillade vi in, att fira med arrangörerna. Klädd för galapremiär och med Tech Noirs ande i tankarna. Korsettsnörd och med hellång tyllkjol.
Champanjen flödade. Musiken var näring för själen, och det mest dansanta jag hört på länge. På scenen utfördes eldakrobatik, luftakrobatik, och varför inte kalla det trumakrobatik. Ett femtillstånd lät oss snurra i glitterkonfettin till gryningen.
Så söndagen har varit en seg gosdag. Fylld med soffmys. Och en kylig promedad.
Och nästa lördag är det Libra igen…
Libra
Så ikväll är det dags. Ur premiär på Club Libra. Kolingsborg i ny skrud. Ljusare, elegantare och öppnare. Och en NYgammal typ av publik.
Club G huserade där ett år eller så. Men före och efter det. I en sisådär tio år. Fanns en av Stockholm mest öppna och publikvariabla klubb. Tech Noir fyllde Kolingsborg med allsköns elektronisk musik. Dess publik uppvisade alla möjliga kön, läggningar och fetischer. En väldigt visuell upplevelse enligt bekanten som följde med på sista TN kvällen härom helgen. ;-)
Jag kommer att sakna dig TN.
Men nu skall jag se frammåt och försöka komma på lämplig klädsel för kvällen…
Ses där!
Nedkyld
En stund efter jag skrivit Surkärringsinlägget igår (inatt) trillade älsklingen huttrande in genom dörren. Han och några andra hade en timme efter de nekades ta det norrifrån kommande tåget, tagit ett annat norrifrån tåg. Utan att fråga. Säkrast så. Så de kunde komma hem igen.
Min älskade är normalt en liten kamin. Han höjer temperaturen i sin lägenhet när han kommer hem. Jag lovar, det blir märkbart varmare när han dyker upp.
Men inte igår. Inte efter tre timmar i svensk vinterkyla. Han frös, huttrade och var allmänt ynklig. Jag gjorde varmt yogi-te. Hälde upp ett skållhett bad.
Och när båda dessa åtgärder bara fick honom sluta huttra, men inte bli varm.
Kröp jag tätt, tätt intill under dubbla täcken och gav av min egen kroppsvärme.
Sakta började han kännas varmare.
Och kåtare… :-)
Så för att verkligen få upp värmen de där sista graderna…
Mysigt, härligt sex!
Det hjälpte mot nedkylningen! ;-)
Försäkringskasse limbo
Den 31 januari gick perioden på min tidsbegränsade sjukersättning ut. I september- oktober nollåtta samlade jag in alla intyg för att söka nytt beslut, antingen med de nya reglerna eller via de 18månaders övergångsregler som finns från från det gammla systemet. Tidsbegränsad sjukersättning finns ju inte med de nya moderaterna.
I oktober hände oxå det som beskrivs i Doktor Disaster. Vilket fick till effekt att läkarna rekommenderade mig att vänta med att sända in ansökan till den värsta effekten avtog. Så i december kunde jag sända in den. Den åttonde var den helt loggad i deras system. Och jag fick beskedet. -Vi har fyra månaders handläggningstid. Hmmm, december plus fyra, ger mars. Två månader efter sista dagen. Och sista utbetalningen.
I slutet av januari. När försäkringskassan inte återkommit som de sagt. Återkom jag, å sökte den handläggare jag borde ha. Kundtjänst svarade att jag inte tilldelats ngn handläggare. Vilket i praktiken betyder att ingen på ansvarig avdelning gjort något annat med min ansökan än lagt den i en stor hög med andra ansökningar. Återigen sa kundtjänst att de skulle få någon att återkomma. Jahaja.
Undra hur länge jag kan vara i försäkringskasse limbo. Utan beslut om sjukersättning. 75% av min arbetstid med obestämd etikett. Är jag frisk eller sjuk. Heltidsarbetare, eller deltidsarbetande (men men heltidsanställnig). Och såklart utan dryga 70% av min inkomst. Undra hur länge jag kan vara i limbo innan min älskade arbetsgivare börjar bråka om att jag i deras värld skulle kunna anses ”Olovligt frånvarande” trefjärdedelar av arbetstiden.
Suspended in limbo.
Surkärring
Tidigare ikväll skedde en olycka i närheten av Uppsala station. Totalstopp i trafiken och iskall vänthall. Inga ersättningsbussar som utlovat.
Efter sisådär två timmars frysande kom tåg norrifrån mot Arlanda, Stockholm. En frusen skara tänkte. -Äntligen en väg hem!
Även om det normalt är ingen påstignig på dessa tåg. Då dök en regeldrägglande dåligkarmaönskade surkärring till konduktör upp. Och vägrade blankt att vara medmänsklig. Hon hade minsann inte hört ngt från trafikledningen. Trots att stoppet då var timmar gammalt. Hon kunde inte heller kolla med sagda ledning. Alltså, ingen påstigning på detta tåg! Var goda att frys häcken av er en timme eller så till.
Trevlig värld vi lever i…
Doktor Disaster
Doktorer är bra att ha. De kollar vår hälsa och sköter om oss om den har försämrats. De finns till för både fysik och psyk. De ger oss medicin och behandling vi behöver, och skickar oss på undersökningar.
Inför vissa undersökningar, som höftröntgen, måste den mångårigt utbildade Dr Disaster undersöka höften. Vrida, dra. Testa lite, helt enkelt.
Se om patienten verkligen behöver undersökningen. I extrem positionen säger då min höft – KA-PLOPP!!!
-Oj, säger dr D. ”Det där lät inte bra.”
-Det känndes inte bra, svarade jag.
Han ger en nonchalant axelrörelse. Funderar högt.
”Undra vad det var som lät?”
Avslutar besöket med ett glatt.
-Jag skickar remissen för röntgen pronto.
Det var snart ett halvår sen. Och det hela är en fråga om två steg frammåt och tre steg bakåt. Eller år…
Den mest akuta smärttoppen gav sig på två månader, men som en fallande elektron landade jag i en högre smärtverklighet än den jag utgick från. Och hur jag skall komma ner till det lägsta skalet jag nått sedan skadan för ett årtionde sen, är en helt okänd ekvation. Varken läkaren, sjukgymnasten eller jag har någon lösning.
Smärtverklighets mässigt är jag förflyttad tre år bakåt i tiden.
Det får mig att känna mig aningens ur fas med verkligheten…
Hmmm
Jag startade Bettan för att jag hade nån intresant tanke att plita några rader om.
Så gjorde jag ”bara” några ”borde” göra när datan ändå var igång…
Och nu har jag ingen aning vad det var jag tänke. None, nada, zip. Helt tomt. Kan inte ens komma på något allmänt att dilla om.
Så jag återgår väl till tv:n. Och Metro Teknik.
Eg borde väl skit inlägg som dessa dö, men jag tänker publicera ändå! :-P
One step
So here I am. And here i go.
One step at a time.
To heavenly heights. And hellish deeps.
One step at a time.
From utter despair. And aching loneliness.
One step at a time.
To flowering love. And growing faithfulness.
One step at a time.
