Den stora bloggdöden
Till skillnad från de som vill spilla allt direkt i blogg måste jag samla mina tankar och kanske smälta innan jag kan skriva. (fast jag skriver ovanligt mycket med papper och penna)
Den senaste tiden, månaderna, har inte lämnat nån tid över till att formulera ut tankarna och en dubbelsidig tennisarmbåga har stoppat själva knattrandet.
Med andra ord. Mitt liv är som vanligt drabbat av ketchup-effekt.
Sofia hemmet, försäkringskassan, arbetsgivarn, arbetsförmedlingen, facket, a-kassan.
En salig röra med andra ord.
Men bloggen är inte död, bara på vårbete, för att återkomma snart bättre än någonsin…
Dilemma@Libra
Gårdagskvällen spenderades (igen) på Libra, till de sköna tonerna av Miss Dilemma. Har en längre tid önskat att bra musik <tm>. Men Stockholms technoscen är, om inte död, så sporadisk. Och sedan några år aktiv i dans ovänliga lokaler. Såsom Grodan, Esque, F12…
Så igår var balsam för dans svulten kropp och skäl. Så väldigt bra.
Bra nog att få mig att ”glömma” smärtan i ryggen.
Och idag känns en större del av stressen från den pågående försäkringsmedecinska utredningen som bortblåst. Musklerna värker lite efter – dansa hela natten träningspass. Och huvudet är så där, efter riktigt bra musik-dans session, tyst.
Lovely!
Nedkyld
En stund efter jag skrivit Surkärringsinlägget igår (inatt) trillade älsklingen huttrande in genom dörren. Han och några andra hade en timme efter de nekades ta det norrifrån kommande tåget, tagit ett annat norrifrån tåg. Utan att fråga. Säkrast så. Så de kunde komma hem igen.
Min älskade är normalt en liten kamin. Han höjer temperaturen i sin lägenhet när han kommer hem. Jag lovar, det blir märkbart varmare när han dyker upp.
Men inte igår. Inte efter tre timmar i svensk vinterkyla. Han frös, huttrade och var allmänt ynklig. Jag gjorde varmt yogi-te. Hälde upp ett skållhett bad.
Och när båda dessa åtgärder bara fick honom sluta huttra, men inte bli varm.
Kröp jag tätt, tätt intill under dubbla täcken och gav av min egen kroppsvärme.
Sakta började han kännas varmare.
Och kåtare… :-)
Så för att verkligen få upp värmen de där sista graderna…
Mysigt, härligt sex!
Det hjälpte mot nedkylningen! ;-)
Doktor Disaster
Doktorer är bra att ha. De kollar vår hälsa och sköter om oss om den har försämrats. De finns till för både fysik och psyk. De ger oss medicin och behandling vi behöver, och skickar oss på undersökningar.
Inför vissa undersökningar, som höftröntgen, måste den mångårigt utbildade Dr Disaster undersöka höften. Vrida, dra. Testa lite, helt enkelt.
Se om patienten verkligen behöver undersökningen. I extrem positionen säger då min höft – KA-PLOPP!!!
-Oj, säger dr D. ”Det där lät inte bra.”
-Det känndes inte bra, svarade jag.
Han ger en nonchalant axelrörelse. Funderar högt.
”Undra vad det var som lät?”
Avslutar besöket med ett glatt.
-Jag skickar remissen för röntgen pronto.
Det var snart ett halvår sen. Och det hela är en fråga om två steg frammåt och tre steg bakåt. Eller år…
Den mest akuta smärttoppen gav sig på två månader, men som en fallande elektron landade jag i en högre smärtverklighet än den jag utgick från. Och hur jag skall komma ner till det lägsta skalet jag nått sedan skadan för ett årtionde sen, är en helt okänd ekvation. Varken läkaren, sjukgymnasten eller jag har någon lösning.
Smärtverklighets mässigt är jag förflyttad tre år bakåt i tiden.
Det får mig att känna mig aningens ur fas med verkligheten…
Death among us
Once more Death is among us.
Oh, I don´t mean it´s ever far from us. From its country we came and there we will return. I mean that now, once more it´s close enough for me to feel its passing. For its shadow to once more awaken all the pain.
I am sad. We didn´t really know each other. But I´m sure I would have liked to, if I only dared. And I know she had a good heart. So I´m sad she´s another victim of cancer. Sad she only got half a life span. Sad for those most affected by her passing.
At the same time. Beeing close to death is comfortable and safe for me. I know how to react, and not to fear the vortex of feelings. I function much better here, than close to Lady Life. Death I got to know early in life. Life I only recently met.
And now they have an understanding about me. Since I fear life but not death. (A reversal of the normal order.) I´m no longer welcome to shelter in Death´s black shroud, until I learn to live totaly in Life. To enjoy and get fulfillment thereof.
So I´m struggling to live life, not trying to avoid it. Remebering that I´m actually Alive, not on the brink of suicide. As previously where my place. Knowing that I don´t have the right to throw it all away, that I can´t give it away to someone else.
Hardest of all is the insight that only by truly living can I honour our dead.
Tonight I will light a candle. Say a prayer. Hold a vigil for her. Ask the forces of the Universe to bless her soul, ease the pain of those suffering and give guidens to those of us seeking Life.
Sommar, sommar, sommar
Sommar, sol men inte mycket bad. Sen semester.
Cyklar i naturen. Njuter av vädret. Tar promenader. Plockar kartonger. Gosar med katterna.
Myser med min älskling.
Spelar tv-spel. Ja, så nördig är jag… Fable och Puzzel Quest för närvarande. Suger lite på karamellen att börja om på Psyconauts.
Frånvaro
Vi får inte surfa på jobbet. Jag har inget nät hemma. Den stationära datan står i träda, den bärbara mår ”kan inte tända skärmen” dåligt.
Jag saknar helt enkelt blogg tillfällen. Men saknar det. Så jag återkommer.
Trevlig vår!
Solen skiner
Hur veta vilken impuls som är rätt..?
Vill jag gå ut i solen nu nu för att det har varit dåligt med sol och för att det vore bra för mig. Eller vill jag gå ut nu nu för att skjuta på uppgifter som ger ångest?
Efter att ha kontemplerat en stund…Ordnat ”lilla my knuten” till ngt mer representativt. Bäddat sängen, plockat lite, ätit ett päron och tagit en cigg i solen på balkongen.
Har jag kommit fram till att herr Helios är alldeles för tilldragande för att inte genast gå ut å katta sig i hans gyllende strålar… :-)
Ciao!
Still standing by…
Still in… some sort of… standby.
System energy level still shockingly low. Only sustaining some sort of ”semblance of normal ordered life” power cells online. Back-up batteries have not been able to recharge. System redundancy nil.
Stumbling along. Squinting to see the road ahead. Seeing only more system drainage and a huge writhing Medusa head ahead. Seeing forward to… dreading… the upcoming battle. Sensing it´s a bigger task, than any I´ve accomplished before.
Sucking my energy this last decade — the demon has grown humongous. Blotting out most of the landscape. Causing this twilight. Sending seismic shocks through my core. Standing there, smug. He waits for me…
My hope. What I learned these past years. My new-old-reclaimed self.
A champion of sorts. A sage. A shrink.
My helping trinity.
Standby
Flytten klar. Ny lokation; Oväntad. Totalpaniken har lagt sig.
Lyckades klämma in lite ledig tid för nedtagning av alla system. Omstarten är dock inte helt klar. Bara de mest basala systemen är helt igång igen. Vardagssysslor, terapin, jobbet och Link är allt som får ta tid och ork.
Minimalistiskt socilt liv. Inget nätliv. Inte uppkopplad, inte i helgon, inte… osv. (Icq endast om jag behöver nå någon. )
Energin återvänder sakta, så vansinnigt sakta. Utbrändhetssyndrom var det ja.
Men jag fick lite inspiration idag…
